Man kan lugnt påstå att senaste tiden har bjudit på stora kontraster.

 Efter att ha kommit hem från ett 30 gradigt varmt Marocko har jag bland annat besökt norska fjällen där det istället för 30 gradig värme var 30 cm snö.

Det känns nu som att motivationen för att fortsätta min resa inte alls finns kvar på samma sätt som det kändes innan händelserna i Marocko ägde rum. Motivationen till att fortsätta cykelresan nu går att liknas med en stor damm fylld av vatten. När rånet och fotskadan uppkom öppnades dammluckorna för fullt och all den motivation som byggds upp genom den fantastiska cykelresan genom  Europa var försvunnen. Därför har jag bestämt mig att inte fortsätta där resan avbröts.

Efter hemkomsten till Sverige har jag fått en del komentarer, de har oftast varit väldigt omtänksamma. En del har sagt att de tycker synd om mig att det hände det som hände, och tycker det är synd att jag inte lyckades komma längre än jag gjorde. Visst går det att se det på det sättet men jag ser det som det är skönt att jag kom så långt som jag gjorde. Jag är väldigt nöjd med det jag har upplevt på den cirka 450 mil långa turen. Nu vet jag att jag endast är ett tramptag ifrån att vara iväg igen. Nästa äventyr känns inte så långt borta om man tänker så.

Om jag nu summerar resan så är den starkaste känslan att jag kom iväg. Att jag efter så lång tid av tankar och funderingar verkligen kom iväg och gjorde det som jag så länge drömt om att göra. Det som är viktigt är att tänka på är att om man inte gör något blir det inget gjort. Ett väldigt självklart påstående men ibland kan det vara svårt att uppnå trots allt.

Min önskan är att jag kan inspirera någon att våga ge sig ut och uppfylla sin dröm. Om man även lyckar gagna vår miljö och sin egna hälsa när man gör det så är det definitivt ett plus.  

Beträffande foten som ombildades till en handboll vid råntillfället på grund av en olyckligt placerad sten är fortfarande inte helt läkt. Vilket innebär att beslutet att avbryta var helt rätt beslut.

Nu väntar en vandring på tjustleden för att stärka upp foten lite, istället för 30 grader värme väntar imorgon lägereld och övernattning i vindskydd vilket ska bli trevligt!

Slutligen vill jag tacka för allt stöd jag har fått i samband med min resa, både innan och under.

-          Gör man ingenting blir det ingenting!

Efter drygt sju kilometers cykling från Al Hoceima var det en rejält dryg backe att ta sig upp för. Jag såg ett lämpligt litet träd precis vid vägkanten där jag kunde skyla mig lite från den värmande solen på en himmel där molnen lyste med sin frånvaro. Cykeln låg placerad precis jämte mig och för att vara på den säkra sidan hade jag lagt styrväskan med kameran och ipod och plånbok mellan benen. Det var skönt att ta några minuters paus eftersom värmen var väldigt ihärdig för tillfälligt.  Jag var helt själv bortsett från några getter jag såg en bra bit bort.

I samma stund som jag satt och betraktade trafiken bredvid den lilla rastplatsen hörde jag något precis bakom mig. De kommande sekunderna skulle innebära stora förändringar för den fortsatta resan.

Jag vände mig om för att se var ljudet kom ifrån. Det kom från en man som kom springandes i snabb fart mot mig. Innan jag hann fatta det hade han kommit till mig och snabbt grabbat tag i min styrväska och samtidigt gav mig ett slag på vänster sida av huvudet. Tankarna som hann snurra runt i huvudet var inte så snälla. Jag reste mig så snabbt jag kunde under de förutsättningar som finns när man sitter i skräddarställning och är lite dåsig av vädret. Mannen bokstavligen kastade sig ner för branten, bort från vägen, parallellt med en gammal byggnad vilket var mer en ruin än ett hus. När jag hade kommit upp från marken och börjat springa befann sig mannen cirka fem meter framför mig. Jag var helt fokuserad på att min styrväska inte skulle komma i andras ägor. Efter tio meter vek sig hela högersidan av kroppen. Jag hade placerat högerfoten mitt på en ”lagom” stor sten vilket innebar att foten vek sig totalt. Slutet på jakten slutade lika snabbt som den började. Som en gammal orienterare går det inte att ha mer otur än det. Det går inte att göra någonting. Det enda alternativet skulle ha varit att fortsätta jakten på ett ben. Men det är ungefär lika lätt som att för en pilot försöka lyfta ett plan med endast vingar på ena sidan flygplanskroppen, Det var bara att ligga kvar i slänten och se honom försvinna bakom byggnaden. Det var nästan så man skymtade hornen i pannan på honom. I uppriktighetens namn var det inga vackra ramsor som ljöd ut från min mun under de sekunderna detta skedde. Det enda som gick att göra var att försöka hoppa/krypa tillbaka upp till cykeln igen. Nu i efterhand var det väl tur att jag inte fick tag i honom. Jag kunde lika gärna fått en kniv i magen eller en ej så välkommen i ryggen vid när den minst otrevlige mannen besökte mig vid rastplatsen.

Där låg jag en tisdagseftermiddag klockan två med en högerfot stor som en handboll och kved lite samtidigt som personer hade kommit ut från de hus som låg en bit bort lite längre upp i bergen. Jag tog fram den elastiska bindan och konstaterade att det redan var försent för några minuter låg jag och tänkte igenom mina möjligheter medan jag hade höger ben i högläge över bakväskorna på cykeln. Efter bara några minuter dök en bil upp från grusvägen som gick precis bredvid platsen jag låg vid. Det var en cirka 25 års gammal vit Mercedes. Den stannade till precis vid mig. I bilen satt en man i 45 års åldern vid ratten, i passagerarsätet en kvinna i samma ålder samt tre små pojkar i baksätet. Jag reste mig upp och från den nervevade rutan frågade han mig om jag behövde hjälp. Jag sa att jag hade gjort mig illa i foten och inte kunde ta mig från platsen i den konditionen jag befann mig i. Då sa han till mig.
-Om du kan stanna kvar här en timma så kommer jag tillbaka och hjälper dig. Du kan stanna hos oss här vid huset som ligger där nere. Under tiden jag väntade försökte jag ringa den marockanska polisen ett tio tal gånger men de svarade aldrig.
Timman gick, och efter ca två timmar kom den vita Mercedesen tillbaka, då endast med föraren. Efter att han hade åkte och parkerat bilen kom han upp till mig och sa till att han kunde ta cykeln åt mig. Samtidigt som han lede ner min cykel hoppade jag ner på ena foten mot deras hus. Huset var ett relativt litet betonghus med ett uthus. Invid infarten ner mot dalen växte det en massa vildvuxna exotiska fruktträd. När jag hade plockat av cykelväskorna från cykeln som var lutat mot uthuset kom det ut en man från huset. Han såg något äldre ut en den vänliga mannen i bilen. Mannen i bilen sa att han kallades för ”the father”. Vi hälsade på varandra och konstaterade att våra språkkunskaper inte möttes. Mannen sa att han var hans kontakt i Belgien. Mannen visade in mig i uthuset och förklarade att jag kunde sova här till det hade ordnat upp sig med stölden och foten. Jag kände mig inte riktigt tillfreds i situationen, men det var inte så mycket jag kunde göra för tillfället eftersom jag inte kunde gå på mer än en fot.
Jag la mig på en av de tre sängarna som fanns i uthuset vilket också användes till garage fast det var en betongvägg mellan de olika rummen. Det var ett rum med fyra kala väggar där det på ena väggen var ett fönster där det hade hängts för ett nät för att hålla katter borta från rummet, en gammal TV som såg ut att ha slutat fungerar för många år sedan samt några plaststolar ställda på varandra.

Mannen och jag berättade lite för varandra om vad vi sysslade med. Jag sa som det var att jag var ute och cyklade och han kunde inte riktigt fatta att jag hade cyklat ända från Sverige. Han förklarade för mig att han hade en gräsodling (och det var inte timotej eller någon annan gräsart man vanligen kan hitta i en svensk trädgård, utan en art som växte sig hög) uppe i bergen där han får sina pengar för att försörja sin fru och sina tre barn och det fjärde barnet som tydligen var på väg. Mina tankar skenade iväg efter det mannen berättat. Jag hade blivit ”kompis” med en gräsodlare. Det enda jag hade att referera till var de många spelfilmer man har sett, dock inte så många som handlat om själva odlaren utan filmerna har oftast handlat om slutkonsumenterna kring varan. Det var bara att inse faktum. Den enda jag hade som kunde hjälpa mig för tillfället var den person som verkligen många hatar på grund av deras verksamhet. Då mitt jobb innan resan var inspektör började jag genast fundera över hur verksamhetens egenkontrollprogram såg ut, men det skulle jag senare under dagen få lite mer inblick i.

Mannen sa till mig att jag kunde lägga mig att vila så länge så skulle han hjälpa mig försöka finna mina stulna saker genom att åka till polisen och kolla upp några som han eventuellt kunde tänka sig låg bakom stölden.

Samtidigt som jag låg och tittade upp i taket i uthuset och kände hur ”handbollen” pulserade nere i högra benet stod mannen och ”the father” och pratade om något på arabiska. Efter ett tag kom mannen in till mig och undrade om jag ville åka till polisen och anmäla brottet. Oavsett vem eller vad han gjorde så uppträdde han ju väldigt vänligt mot mig och jag hade ju inte så många andra att ta hjälp av. Femton minuter senare haltade jag förbi en pistol och batong beklädd uniformerad herre vid polisstationen vilket låg ca 20 minuters bilfärd från hans hus. Mannen ville inte följa med så han skulle möta mig utanför stationen en stund senare. Jag blev visad in till ett rum där en marockans man satt bakom ett bord som var helt kalt. Det enda som fanns där var en penna och några oskrivna ark papper. Eftersom min franska inte är så bra gick samtalet rätt så segt. Han tog fram ett kuvert och började anteckna det jag hade förklarat för honom. Efter att han ansåg sig klar satt han tyst en stund och tittade på mig. Efter ytterligare någon minut lade han huvudet på bordet och beklagade sig över den mat och dryck hans kropp skrek efter men som inte enligt religionen var lämpligt att förtära. Efter att lappen hopknycklat lagts i en av polismannens byrålådor och hans chef kommit in och kollat vad som stod på lämnade jag byggnaden lika tomhänt som jag kommit dit. Att skriva polisrapporter fanns tydligen inte med på deras repertoar. Eftersom min nyvunne vän hade ringt mitt i samtalet med poliserna och några minuter efter kommit dit och förklarat situationen för dem på arabiska gick vi tillsammans mot bilen. Innan vi kom tillbaka hann vi med att stanna på några platser för att han hade några samtal han måste genomföra.
Efter att åter ha kommit till mannens uthus presenterades jag för två stycken yngre killar i 25 års åldern. Mannen satt tillsammans med ena killen i en av sängarna medan jag satt i den andra sängen med foten på en stor kudde likt en trofé jag hade vunnit i en tävling i klumpighet. Den andra killen satt på en plaststol som han placerade vid den gamla tv:n. Efter en stund började de plocka fram små packet där innehållet bestod av små bruna stycken i storleken som två tärningar. Efter några minuter hade en tät rök spridit sig i uthuset. Eftersom jag absolut inte vill beblanda mig med dessa vanor sa jag vänligt:
-I don´t smoke, och tog en av de plaststolar som stod vid tv:n och satt mig utanför huset. Männen skattade lite åt mig men förstod kanske den svenske cyklisten beteende var befogat. Där satt jag lite oskuldsfullt utanför uthuset där jag skulle sova några timmar senare.

Efter att killarna och mannen hade språkat en stund lämnade killarna uthuset och körde iväg med bilen de anlänt i. Hela situationen kändes mycket overklig och främmande för mig.
Mannen hade bara varit vänlig mot mig hela tiden men hans verksamhet och umgänge föll mig inte i smaken precis.

Senare på kvällen skjutsade han mig till sjukhuset för att kolla upp min fot. Sjukhuset var mycket enkelt men servicen var väldigt snabb. Om det berodde på att jag hade min ”vän” med mig eller att det helt enkelt inte fanns några fler personer som behövde hjälp den kvällen vet jag inte. Efter att ha röntgen foten konstaterade läkaren att det i alla fall inte var något brutet i foten men att den stora svullnaden som redan hade börjat bli blå inte alls såg så bra ut. Efter att ha stannat till på ett flertal ställen i staden och killar hoppat in i baksätet och fått något på arabiska förklarat för sig från mannen åkte vi och hämtade hans fru och hans tre söner. Där satt jag i framsätet och kände mig lite lätt bortkomman samtidigt som tre stycken söta marockanska pojkar nyfiket såg på mig från baksätet med tre stora smile på läpparna medan vi åkte tillbaka till huset. Innan vi hann komma tillbaka hann mannen visa mig några av hans hus och hans butiker han ägde. Det syntes att han valt att inte dra ögonen till sig eftersom han valt att bo i ett väldigt spartansk hus utanför staden istället för något av de mycket finare husen som fanns i hans ägor i staden. Förmodligen ett mycket taktiskt drag av mannen. Det var mycket svårt att sova den natten, eftersom det inte händer så ofta att jag blir erbjuden härbärge på en sådan plats. En mycket vänlig atmosfär men ändå en rätt skum och olustig känsla. Eftersom jag har liten erfarenhet av stukningar var det lätt att konstatera att jag inte kunde fortsätta cykla på en avsevärd tid. Det fanns ingen möjlighet att stödja mig på högerfoten överhuvudtaget. Under hela natten låg jag och funderade över vad som hade hänt under dygnet som förflutit. Till slut kom jag fram till att det bästa skulle vara att ta en paus från min cykeltur.
Det var omöjligt att resa på samma sätt som jag gjort hittills ändå med tanke på min justerade fot. Precis innan solens första strålar skulle synas på himlen hade jag bestämt det tråkiga beslutet att jag måste tillbaka till Sverige igen för att bli bättre i min fot. Trotts allt gör jag resan i miljöns och hälsans tecken. Vad det gäller hälsan så är ju min egen hälsa den viktigaste för att kunna genomföra denna resa och nu stod den på spel eftersom jag inte kunde förflytta mig som tidigare.

Nästkommande dag vakande barnen tidigt och kom in till mig och började pilla på mina cykelväskor som jag hade förberett för att kunna ge mig iväg så fort som möjligt till en mer neutral plats där jag kunde vila foten och tankarna lite bättre. Mannen vaknade inte förrän efter halv ett den dagen. Efter att ha samtalat lite och fått veta vilka möjligheter som fanns fick jag hjälp upp till vägen och mannen och jag väntade på en taxi till flyplatsen som låg cirka en mil därifrån. Det måste dock nämnas att mannen frågade mig ett antal ånger om jag var intresserad att bli någon form av återförsäljare av hands produkter i Sverige. Jag sa bestämt att jag inte håller på med sådant och att jag är en ”sportsman”.

När jag satt mig i taxin började en 6 dagars lång resa från Marocko tillbaka till Sverige. Där bland annat en 14 mil lång taxiresa där ingredienserna var 6 marockaner, en svensk cyklist samt en Mercedes årsmodell -73, min cykel med packning. Inställning från taxiföraren innebar att det är dåligt om bilens gaspedal lämnar bottenläget någon gång under resan. Jag var också tvungen att övernatta en natt i Melilla och en natt i Madrid.

Jag vet inte alls hur länge jag måste göra detta uppehåll från resan. Dock vet jag en sak och det är att jag absolut inte vill riskera något vad det gäller min egen hälsa. Det får ta den tid det tar att bli frisk i foten. Därför vet jag inte alls när jag kommer ta vid resan där den slutade. Det får tiden visa. Jag åker inte tillbaka så länge jag inte är hundra procent återställd.

Vad kan man då lära sig av detta?

Jag har givetvis tänk på att detta kan hända, att man kan råka ut både för det ena och andra under en sådan här resa. Eftersom att resan genom Europa har vart i det närmaste helt utan några problem eller missöden så är jag väl medveten om att jag har haft tur.  

 Jag själv tycket det är idiotiskt att fortsätta när man inte är helt ok. Det skulle bara vara ren dumhet att göra det. Oavsett hur mycket man planerar går det inte att förutsätta allt. Så här i efterhand var det väldigt idiotiskt att agera som jag gjorde när mannen stal min styrväska. Men det var det enda rätta just då. Det skulle ha känts konstigt om jag bara hade låtit honom springa iväg och kastat kamerans laddare och ipodens sladd bakom honom och skrikit att han måste ju ha dessa saker också om han ska använda dem!

Hur som helst är jag mycket tacksam att jag lever. Som jag nämnde tidigare kunde jag lika gärna fått en kniv i ryggen. Eller om jag hade kommit ifatt honom och fått ner honom på marken och utövat den stora aggression jag hade inom mig kanske suttit i marockanskt fängelse. Nu hände inget av detta utan jag är välbehållen, dock med en mycket justrad högerfot.

Tack för den fina respons jag har fått och jag återkommer med ett inlägg på hemsidan där jag beslutar om den fortsatta resan så fort foten är helt återställd.

Till dess får ni skaffa er en fortsatt bra dag, för det är oftast den enda som kan påverka det!

Sju timmar efter avgang stod jag pa Afrikansk mark. Det gick snabbt att kostatera att smhi;s vaderleksrapport fran norra Afrika hade lite luckor. Det var snare 38 grader istaller for 28 nar jag anlande.

2009 infaller den muslimska festemanaden fran den 22 augusti. Det gick ganska fort att konstatera att jag anlant till Marocco  mitt i ramadan. Det ar verkligen nagot speciellt. Nar boneroparen ljuder fran mosken strommar mannen dit. For det ar bara mannen som gar dit. Vissa som ar lite sena tar taxi till mosken. Det ar lite speciellt eftersom  alla vuxna, friska och bofasta muslimer skyldiga att, från gryning till skymning, avhålla sig från mat, dryck, rökning samt sexuella relationer. Darfor har jag kopt med mig mat och atit inne pa mitt rum som de har dagarna har varit mitt hem for att inte vacka for stor uppmarksamhet.

De flesta personerna har en valdigt lang siesta pa dagarna for att sedan vara vakna langt in pa natterna. Det ar omojligt att finna nagonstans att ata pa dagen utan om man ska ata nagongang gor man det sent pa kvallen.

Det har varit ett varmt valkomnande fran hotell personalen. Varje kvall har jag delat maltiden med dem. Jag vet inte om det ar sa overallt men har i Al Hoceima ater man en soppa som liknar en minestronesoppa som forsta maltid varje kvall under ramadan.

Det ar tydligt vad som haller de uppe pa kvallarna under ramadan. Sotsaker! Det finns ett godis stand vid varannan gatukorsning som saljer sotsaker sa det ar bara att ta seden dit man kommer. I det fallet ar det inte sa svart….

Nu vantar rifbergen. Och jag hoppas verkligen det ska bli lite kyligare om man som svensk kan kalla 25 grader som kyligt.

En sak borjar jag kanna. Ju langre resan gar desto mer inser jag hur fantastisk Sverige ar! Dock finns det oandligt manga vackra platser att besoka runt omkring i varlden.

Befinner mig nu i Almeria. Imorgon ska jag ta baten harifran till Melilla, resan tar sju timmar.

De sista dagarna har jag tillbringat i Andalusien. Landskapet ar lite likt omradena kring Vala dalen i Jamtland, fast utan sjoar och vegitation pa de boljande hojderna som ar mellan 200- till 400 meter hoga. Avsaknaden av regn ar tydlig.

Det ar valdigt torrt overallt, dock inte bakom min cykel i nagon av de manga uppforsbackarna. Det bokstavligen droppar svett fran hela kroppen. Det ar nastan sa att styret rostar pga att det blir sa vatt av handsvetten… (kroppens salthalt är 0,9% (biologisk saltlösning)). Nar det pa kartan visas att det ska vara en flod ar det snarare mer likt en liten dal med trad och buskar.

Det har varit stora kontraster om man jamfor dessa omraden jag har befunnit mig i nu an strackan omkring Barcelona. Det ar mycket fattigare har i dessa regioner. I vissa byar kanns det precis som att ha kommit in i nagon av de byar som forekommer i de klassiska spagetti filmerna. Vissa omraden i Andalusien har anvants for inspelning av en del av de klassiska vastern filmerna. Bland annat The Bad, The good and the ugly sa kanslan ar absolut befogad.
For tva dagar sedan nar jag skulle fixa lite mat i skydd av skuggan fran ett bostadshus femtio meter franbyns langa strand fick jag ater uppleva den “varme” och vanlighet som har forekommit under resan. Efter nagon minut kom en ett aldre par korandes i sin bla Merceders modell aldre, for att parkera precis dar jag hade spridit ut alla mina saker.Efter att ha stigit ur bilen och mannen tagit ut matkassarna ur bagaget lamnade han deras efterratt till mig. En stor och fin melon. Eftersom jag trotts allt ar svensk och anvander begreppet lagom bad jag honom vanta och tog fram kniven och delade den (melonen inte spanjoren) for att ge tillbaka halften till han. Nagon timme efter meloninsidenten hade jag kommit upp i bergen. I en av uppforsbackarna efter att ha passerat nagra talt med gronsaksodlingar skymtade jag tva man komma gaendes mot mig en bit upp i backen. Det var tva man som formodligen jobbade pa ett av gronsaksodlingarna i narheten. Utseendemassigt sags bade mannen ut att komma fran nagot omrade soder om Marocco. De syntes att de var vana med varmen. Till skillnad fran mina klader som man kunde utvinna vatten fran sag det ut som det triades i varmen. Den ena mannen hade en skjorta pa sig dar han i brostfickorna hade placerat nagra gurkor. Nar de passerade den svensk som hade tagit en liten micro paus och lutat cykeln mot vagracket gav han mig tva av hans lunchgurkor, log stort och gjorde tummen upp.

Jag har nu studerat kartorna lite och beslutat mig for att kora over Atlasbergen ner mot Marrakech dar jag sedan styr riktningen mot Atlanten. Det ar inte nagra kommentarer som varit sa negativa som nar man berattar var cykelturen kommer fortsatta. Det ar just darfor det kommer bli sa intressant att se hur det verkligen ar. kommenterar sasom:

-Be careful, - I would never go there because of unrest, Turn around med mera.

Jag hoppas fortfarande att den smala bilden man far fran medias alla hall kommer att andras. Trots allt finns det en vardag i dessa omraden man blir avrad att aka till.

De sista dagarna innan batturen har mest bestat i att forbereda nasta “kapitel” av cykelresan dock har jag agerat lite turist och varit vid Alcazaba, en stor borg vilket har rotter tillbaka till 1000-talet.

En liten komisk sak med Alcazaba var att nar jag passerade entren till platsen fragade de mig vilken nationalitet jag var. Nar jag sa att jag kom fran Sverige sa de att det var gratis att ga in. Jag fick en liten biljett av mannen i luckan. Nar jag val var inne fragade jag en dam som satt i informationsdisken vilken nationalitet man var tvungen att vara for att fa betala for att komma in. Efter nagra minuters prat dar jag anvande engelska och hon spanska dar ingen av oss forstod den andres sprak forstod jag att det tydligen var gratis for samtliga nationaliteter. Efter att ha promenerat nagra minuter sag jag tva stycken vakter som gick och spatserade.

Det man da genast borjar fundera over ar ju det att hur skulle vakterna agera om en besokare inte har en biljett som de har fatt gratis. Varfor far man overhuvudtaget en biljett till en “turistattraktion” som anda inte kostar nagot. Blir man utslangd om man har tappat bort sin biljett¿ I en lagkonjuktur som denna ar det ju i alla fall ett bra satt att skapa arbetstillfallen! Satt upp biljettkassor lite overallt!

Fragan kvarstar:-)

De narmaste veckorna kommer jag att befinna mig pa landsbyggden I Atlasbergen sa det blir formodligen inte lite tatt med uppdateringar.

 Under dagarna passerar man en mangd vagskyltar. Det ar alltid lika intressant att fundera over hur vissa personer har tankt har kommer tva sadana platser:

Fragan ar vad det ar som inte inte ar begripligt! Tva skyltar pa ett avstand av 15 meter dar det framgar att man inte far campa och i mitten en husbil

Nar jag sag skyltarna som visas pa bilden nedan  funderar man genast over om det ar skylttillverkaren som uttryck sin tydliga tanke om skylten han(kan vara en hon ocksa men det framgar tyvarr inte av skylten) tillverkat eller om det helt enkelt ska vara lite otydligt hur man ska gora med lyktorna pa bilen.

Vi ska åka tåg den första biten ut från staden för att det ska gå lite smidare. När vi har haft besök från Sverige har jag mött upp dem på flygplatsen som ligger söder ut från centum har jag konstaterat att det verkar rätt trixigt att ta sig ut med cykel från centrum.  I vilket fall som helst är det väldigt mycket trafik. Därför har vi bestämt att vi tar tåget den första biten.

Den 18 augusti under en sen kvällspromenad gick vi förbi ett av de gyllene M:en. På håll såg det väldigt konstigt ut men när man kom närmare gick det att se att den stora högen var lämningar från dagens skörd av gästernas “porslin”. Jag hävdar inte att jag aldrig äter på Mc men man får sig verkligen en tankeställare när man ser hur otroligt mycket avfall som uppkommer (företaget har ett bra miljöprogram de arbetar efter men hur man än gör produceras en massa skräp hela tiden). Avfall kommer att produceras men en sak som går att förändra  är personers inställning. Jag vet inte om det är ren lathet eller okunskap men viss verkar tro att det ständigt går någon person och plockar upp skräpet bakom dem. Det verkar kvitta hur nära papperskorgarna är så är det tyvärr för jobbigt för en del personer att sträcka ut armen eller ta ett extra kliv för att slänga skräpet.

För några dagar sedan gjorde vi på en liten utflykt för att bada. Vi åkte tåg till en station en bit utanför stan. Det var mycket folk i hela tågvagnen och precis vid dörrarna stod det två män och drack öl. När dörrarna öppnades för av- och påstigning  knycklade de bara ihop ölburkarna och kastade ut burkarna på perrongen lite nonchalant. Precis efter kasten stängdes dörrarna och tåget började röra på sig igen.  Vi gjorde något halvtaskigt försök på engelska då vi förklarade för dem att det var onödigt att slänga ut burkarna när det förmodligen fanns papperskorgar vilket de kunde slängt burkarna i efter att de klivit av, men då var det ju redan för sent. Efter några hundra meter vid perrongens slut där någon form av gräsmatta tog vid låg det en mängd burkar, plast och kartongbitar, ja det mesta som kan tänkas finnas på en soptipp. De båda männens nyligen kastade ölbukar tedde sig då tyvärr som en droppe i havet, eller i det här fallet toppen av ett sopberg. (Nu kanske det verkar som att jag tycker att Barcelona är smutsigt. Så är inte fallet, det är en väldigt ren stad för övrigt)

Vad kan man dra för slutsats av detta?
Först och främst undrar man ju hur dessa män har det hemma, gör det likadant där? Det är förvisso möjligt, men då är det ju bara de som måste gå i skiten.  Är det brist på okunskap börjar man ju undra lite vad de tror att alla plåtlådor som är placerade strategiskt överallt i staden ska användas till, har de missat de helt? Jag tror tyvärr det är en kombination av ren och skär lathet och en nonchalant inställning till sin omgivning.

När vi sedan kom fram och tog oss ett dopp stod det en man brevid mig i vattnet och gjorde lite vevande rörelser med armarna, typ tillverkning av snöänglar fast i vattnet. Han försökte få bort de små sakerna som låg och flöt. Det verkade som han var väldigt besvärad  av att det inte var helt rent och klart i vattnet där han badade. Nu var inte den badande armvevande mannen samma person som tidigare i tåget nonchalant hade slängt ut ölburken, men det kunde lika gärna varit det.  Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det faktiskt så att skräpet finns kvar även fast man inte ser det efter att ha kastat det!

Med denna lilla historia vill jag därför uppmana alla som läser detta att försöka tänka efter vad jag själv kan göra för att bidra till en renare omgivning!
Jag betvivlar starkt att personen ifråga helt plötsligt får en släng av muterad  hand och mister förmågan att bära och inte har någon möjlighet att ta med sig skräpet några meter till för att slänga det på avsedd plats. Om fallet är så är han eller hon förlåten men oftast tror jag det beror på något annat. Det är heller oftast inte så tungt att det är omöjligt att bära med sig saken man tydligen inte klarade av att transportera till närmaste soptunna.

Oftast tror jag det är ofarligt att fälla någon liten kommentar till personen, exempelvis:
-Det finns en papperskorg en bit bort min bäste herre/dam. Man kan annars plocka upp det och ge det till personen och säga:
-Jag tror du tappade det här (det är förlåtligt att inte göra på detta sättet om det är ett halvt tuggummipaket personen ifråga spottar ut ur munnen). Jag har själv testat detta några gånger, inte med tuggummipaketet utan annat folk “råkat” tappa. Man möts oftast av en förvånad blick eftersom de innerst inne vet att både han/hon och jag vet om att de inte tappade det utan var nonchalanta och helt enkelt bara släppte det!

Så valet är vårt eget. Vill vi åka ut till någon vacker ö i skärgården och mötas av en massa gamla platsförpackningar? Jag tror inte det är så vi vill att vår natur ska skötas om!

Gör en instats! Det är möjligt!

Nu är snart cyklingen i Europa snart över och Afrika tar vid. Jag vill därför tacka er som skickat hälsningar och läst mina inlägg här på sidan under mina resa genom Europa. Tyvärr är det svårt att svara samtliga, men jag uppskattar alla hälsningar. Jag hoppas att det är möjligt att uppdatera sidan med lite nya inlägg även i fortsättningen från de internetcafeer jag stöter på!

Några tänkvärda sidor om avfall!

Elektroniksopor i Ghana

Plast i atlanten

De sista veckorna under resan har varit av annan karaktär. Istället för övernattning i tält eller under bar himmel har vi bott hos en god vän, Therese i en liten fin lägenhet i en gammal stadsdel mitt i stan.

De traditionella turistmålen också besökts. Cyklarna har också fått en 100 % genomgång för att de ska vara redo för att möta en ny världsdel inom kort.

Under några dagar övernattade vi på ett vandrarhem precis jämte den största turistgatan La Rambla. Dag som natt strömmar folkmassorna längs denna trädkantade gågata. Den rymmer gatuaktörer såsom människostatyrer och steppare, bollkonstnärer och mycket därtill. Trottoarkafeer med hutlösa priser. Lite kuriosa är att den idag så välbesökta gågata på medeltiden användes som en form av utomhuskloak då den också kallades för Cagalell vilket kommer från caga som betyder skit. Gatan byter också namn 5 gånger på sina 1.25 km. Efter att ha bott nära gågatan märker man snabbt hur den byter karaktär under dygnet. Under större delen på dagen är den välbesökt av vykortsletande turister och flanderande människor. De “traditionella” gatuförsäljarna byts ut av en mängd personer som går med ett 6-pack öl och försöker sälja till turister som är påväg mellan någon av de många krogarna och pubbarna. Några timmar senare blir man erbjuden inte bara öl utan en mängd droger av var och varannan ölförsäljare. Det komiska eller snarare tragiska är att varje gång de ska försöka kränga en öl till en förbipasserande turist, frågar försäljaren gladerligen om den förbipasserande vill köpa kall servesa, beer. När personen precis har passerat ölförsäljaren försöker han (har inte sett någon kvinnlig ölförsäljare än) sälja lite andra saker istället. Med en oftast väsande röst frågar han om de vill köpa mariuana, hasch och alla tänkbara saker man inte SKA använda. Denna form av försäljning förekommer också på stränderna och i parkerna. Ytterligare några timmar senare kantas gågatan av en ännu mer tragisk syn. Ett stort antal prostituerade tjejer, oftast med afrikanskt utsprung försöker få männen att köpa deras tjänster. Tragiskt men förekommer tyvärr.

Nu har också mina föräldrar kommit hit för ett besök. Med dem kom också lite kartor över de kommande länderna och andra saker jag har beställt från Sverige.

Det känns nu väldigt spännande att en ny del av resan snart kommer att börja. Tror det kommer bli väldigt annorlunda än vad de ca 350 milens cykling har bjudit på hittills. Det har varit varierande kommentarer när man har pratat med folk som kommer från de länderna jag sedan ska besöka. Det har både förekommit skakningar på huvuden och långa utläggningar hur vackert deras länder är. Så nu ska jag förhoppningsvis få uppleva det med egna ögon. 

Efter att ha varit i Barcelona några veckor kan man också konstatera att det är en förhållandevis ren stad. För att unvika oönskade djur och illaluktande gränder spolas stora delar av stadskärnans gator av med vatten varje kväll. De boende ställer ut sina sopor på gatorna på kvällarna och någon timma senare hämtas de för vidare borttransport. Detta förebygger stora sopberg som lätt kan bildas om inte detta sköts.

Ett annat väldgit bra inslagi stadsbilden är att det finns en mängd lånecyklar i staden där systemet är väl utbygt. På ett hundratals ställen kan man hitta små cykelstationer när man kan låna en cykel för färd till önskad plats.

Beräknad avresan från Barcelona är runt den 19 augusti. Varför jag har valt att stanna så länge i Barceona är till största delen för att det det inte ska vara extremt varmt när man kommer ner till Marocco och de andra länderna söderut. Vad jag har förstått så skulle det  vara olidligt att cykla under högsommaren i de länderna. (fast det finns säkert personer som har gjort det…)

Från det ena till det andra har jag lagt in lite fler filmer och ska förhoppningsvis lägga in ytterligare några innan jag lämnar den Spanska medelhavsstaden!

Det har blivit cirka
350 mils cykling i totalt sju länder. Från 3 grader och mössa till 40 grader
och dyblöt tröja. Från flacka odlingslanskap i Polen till skogsbeklädda
böljande berg i Italien. Cyklingen har gått relativt smärtfritt. Det enda
problem jag har fått under vägen är en bruten eker samt att styrstången inte
riktigt vill sitta fast ordentligt. Under hela resan har det funnits en
otroligt stor vänlighet. Det har varit långa utlägg om bästa resväg och
detaljerad förklaring på kartan från personer man har frågat när skyltningen
har varit bristfällig och en stor nyfikenhet var cykelresan ska gå. Några intressanta iakttagelser vi gjort under
resan är bland annat risodlingar i Frankrike och vildhästar i Camargue vilket
man inte trodde innan resan.

I Montpellier blev det ett tappert forsok att hitta nagot jobb. Dock blev det bara skakningar pa huvudet nar vi fragade eftersom det ar mycket svart att fa ett jobb utan att beharska spraket. Sa utan franskan som trumfkort lamnade vi Montpellier for vidare fard soderut. En formiddag for nagra dagar sedan vid en narbelagen campingplats ljod ljudet fran en hogtsjungande man som klamde i till marsiljasen. Efter den fjarde gangen borjar man fundera pa om det var nagot speciellt.  Det var som vi trodde, Frankrikes natinaldag, narmare bestamt den 14 juli. I tre byar fick vi se hur de bland annat firar sin natinaldag. Pa en med stangsel avstangd gata forsegick det i ett par timmar tjurrusning. En ratt sa sjuk foretelese dar det enligt min mening stressar bade hastar och tjurarna. Det hela gar till sa att det ar 2 stycken lastbilsflak placerade pa cirka 200 till 500 meters mellanrum fran varandra. Sjalva rusningen funderar sa att det ar ungefar tre tjurar som slapps ut  fran lastbilsflaket bakom ett flertal ryttare som forsoker stoppa tjurarna med hjalp av hastarna och langa storar till hjalp. Langs med gatorna stor publiken och hejar pa. Det visade sig vara ett matchoprov for de unga mannen i byn att springa bakom och forsoka dra tjuren i svansen, dock hangde det snarare an drog de i svansen. Min personliga uppfattning var att det skulle varit mer rattvist att dra killarna nagonstans istallet… For oss utbolingar som inte forstod detta kulturella inslag blev reaktionen att vi blev mer acklade an roade av detta spektakel.

Sedan det senaste inlagget pa hemsidan har vi ocksa spenderat nastan en hel vecka pa Fankrikes anda gratis camping i narheten av byn Salin de Giraud. Pa en ca 8 km lang strand trangdes allt fran ex militarer som hade byggt upp sma trahus till nudister. Har fick vi aven besok av min syster Camilla och pojkvannen Mario med systern Ivana, mycket trevligt med en paus. Omradet (Camargue) vilket ar belaget precis vid utloppet av floden Rhen ar kant for sina flamingos och sina vildhastar. I stora grunda saltsjoar kan man har se flera hundra flamingos som med sina langa ben dansar fram for att grumla upp vattnet sa att fodan ska visa sig.

Nu ar det vidare cykling till nasta delmal Barcelona

Igar kvall hade vi hittat en underbar plats, vid en utsiktsplats 400 meter over Marseille och medelhavet. Klockan 2 pa natten vaknade vi av ett jatte muller. Ett rejalt askvader passerade precis over bergen dar vi hade slagit upp varat talt. Efter ett tag lat som nagon skot ivag fyverkerier ca 150 meter bort. Nar vi kollade ut fran taltet sag vi tjock svart rok som steg upp och det syntes att det var nagot som brann. Eftersom det har varit over 30 grader en langre tid samt att det bokstavligen har dammat nar vi cyklat pa en del vagar kandes det genast valdigt obehagligt eftersom att det var hogt torrt gras dar vi overnattat. Sa det var bara att forsoka handla snabbt och samla ihop sina saker sa fort som mojligt.  Med andan i halsen sprang jag narmare och tittade vad det var for nagot som brann. Nar jag kom narmare roken sag jag att det var nagon som hade tant eld pa en bil precis vid vid grasslatten.  Samtidigt som lagorna blev hogre och hogre sprang jag tillbaka dar Sofia holl pa att kasta ner sina agodelar. Det kandes valdigit osakert att vara kvar och vi visste att vi var tvungna att ta oss darifran omgaende. Trots askvadret regnade det inte en droppe. Nar lagorna var som hogs och vi hade konstigt nog rivit lagret pa brakdelen av en sekund sag vi brandbilens syrener! Dock aterstod ett problem. Efter att brandbilen var klar med slackningsarbetet kom polisen och undersokte platsen men eftersom var taltplats var pa en olovlig plats var vi tvungna att gomma oss i graset medan askvadret tilltog. Omkring klockan  halv sex kunde vi smyga oss darifran nar polsen hade avlagsnat sig. Lite trottna rullade vi ner till ett fortfarande sovande Marseille.

De ovriga dagarna har bjudit pa  cirka 35 grader och en skont varm sadel samt dagliga svalkande bad i medelhavet. Pa kvallarna har 1000 tals syrsor spelat en vackert oronbedovande melodi:-)

Igar korde jag igenom  Monaco.  Ett konstigt land. Jag undrar om landet ar uppdelat i kommuner, ratt sa komiskt i sa fall. For om det ar sa kan kommunerna inte vara speciellt stor med tanke pa att ytan pa landet ar 1,95 kvkm, och lan blir ju annu konstigare. Lanshovdingen styr over sitt lan, dvs ett hoghus!

Den senaste veckans cykling har varit varm och backigt. Min forhoppning var att det skulle vara ratt sa flackt att cykla langs medelhavet men det ar ratt bergit sa det ar bara att bita ihop och lata svetten rinna…

Den forsta kvallen jag nadde medelhavet hade jag hoppats pa att kunna bada, men det blev svarare an jag trodde eftersom det var valdigt svart att ta sig ner till vattnet pa grund av att det helt enkelt inte gick for alla hamnar m.m. Till slut fick jag overnatta under en palm ca  3 meter fran huvudvagen.

Nasta dag efter nagra km sag jag en strand dar jag tog mig ett dopp. Intill lag en liten strandbar dar jag kopte en glass. Eftersom min italienska inte ar sa bra pratade jag engelska, efter jag hade framfort min bestallning fragade barinnehavaren pa bred vastergotska om jag var svensk. Det visade sig att Baren drevs av en kille som kom fran Mariestad tillsammans med sin flickvan som kom fran Genova. Sa han var lika glad som jag att prata lite Svensk. Tydligen var jag den 4e svensken pa 6 ar so, varit dar. Dar tog jag ocksa pa mig ett special uppdrag. En kille fran Dakar i Senegal som hjalpte till i baren berattade att han inte traffat sin fru och sina barn i Dakar pa nio ar, sa da foreslog jag att jag kunde spela in en halsning fran honom och om det gar leverera den till hans fru i Dakar eftersom jag anda ska forbi.

Sa nu har jag en 8 min lang halsning pa arabiska, formodligen ratt sa kanslosam vilket jag ska forsoka leverera till ratt person nagongang i vinter, adressen ar ocksa pa arabiska sa det blir ett intressant uppdrag!

De efterfoljande dagarna har overnattningen skett pa strander eftersom det har varit valdigt svart att att hitta nagot hotell som ar fint nog for en svensk cyklist…

Igar kvall nar jag skulle borja leta efter sovplats och hade hittat ett perfekt undangomt stalla stod det en liten gubbe och kollade lika forvanat pa mig som jag pa honom. Han var fran Irland och var ocksa ute och cyklade lite.  Hans lilla overnattningsstalle var mer som ett skrotupplag, inte speceillt fint,  han sa ocksa att det sprang omkring massa rattor pa natterna, men framfor allt ville han inte ha mig dar for att det var sa manga patrullerande poliser som akte mellan Monaco och Frankrike pa vagen som lag i anslutning till platsen, och precis i samma stund han hade sagt det stannade det en polisbil. De fragar givetvis vad jag gjorde dar. Svaret blev att jag bara hade stannat till och kollade vad det var for betongfundament som var vid berget  (dock inte ordagrant for mitt engelska ordforad stracker sig inte till fundament). Hur som helst fick jag med  tarar i ena ogonlocket aka darifran, bort fran skrotuppaget och rattorna. En halvtimma efter avskedet fran den Irlanska gubben satt jag pa en strand och lagade lite mat och lyssnade pa vagorna och kollade lite pa solnedgangen i forbifarten och tanke:
-Nu ligger nog Irlandaren tillsammans med skrotet och rattorna och skrattar at mig for han lyckades “lura” ivag mig fran hans lilla paradis;-)

For en stund sedan anlande jag till Nice. Har ska jag mota upp Sofia som ar otroligt laddad att folja med och det ska bli valdigt kul att fa sallskap.  Forhoppningsvis ska vi jobba nagonstans i Frankrike for att dryga ut reskassan lite; men det blir inte an.